Vi betalar inte, vi betalar inte!

Om pjäsen

Under år 1974 exploderade den allvarliga ekonomiska krisen i Italien vilken fortfarande består om än i annan form. Den omedelbara följden var: lirans fall, högre arbetslöshet och högre levnadskostnader som på flera områden ökade 30% på några månader. Samtidigt förblev lönerna oförändrade och företagen permitterade i snabb takt. I många fall reducerades arbetsveckan till tre dagar.

Strejk räcker inte längre

Som förut var det arbetarna som i första hand måste stå för konsekvenserna av trettio års vanstyre och systematisk utsugning. Därtill kom att de den här gången inte kunde reagera med sitt vanliga kampvapen, strejken. Eftersom företagens lager var överfyllda av osålda varor skulle strejkvapnet ha verkat till arbetsköparnas fördel. »Strejk räcker inte längre», var det vanligast förekommande slagordet på arbetarmötena.

En ny kampform

I denna situation var det nödvändigt att hitta nya kampformer. Arbetarna uppfann då självreduktionen, d v s man betalade för hyra, elektricitet och gas ett lägre och rimligare pris än det utkrävda. Därigenom tvingade de fram »rättvisa priser» på varuhusen. En stor del av det industrialiserade norditalien drogs till slut in i dessa från början spontana och isolerade aktioner. Detta gjorde att de i begynnelsen förbehållsamma fackföreningarna så småningom tvingades, som exempelvis i Turin, att stödja aktionerna för att inte förlora kontakten med massorna. Överallt fick dessa aktioner till följd att kvartersråd bildades.

Vi betalar så mycket vi har råd med

På så sätt blev protesten till en politisk aktion. De procentuella gränserna för reduktionen diskuterades på välbesökta kvartersmöten och man kom då fram till att betala t ex en hyra på motsvarande 10% av lönen. Dessa aktioner tog kapitalisterna på sängen eftersom det uppstod en ny juridisk situation. Det går att vräka den som inte betalar hyra, men det är mycket mer komplicerat att vräka tusentals människor som skickar in ett lägre hyresbelopp och som dessutom motiverar detta med politiska argument.

I lokalerna hos »Teaterkollektivet La Comune, lett av Dario Fo», hölls många kvartersmöten, och under dessa uppmanade deltagare kollektivet och Dario Fo att förbereda en teaterpjäs på detta tema, för att göra teatern till ett agitationsmedel för vidare aktioner.
Dario Fo valde formen hos de gamla folkliga neapolitanska och venezianska farserna, där grundtemat är hunger och där den första instinktiva lösningen av problemet med »arvshungern» är att försöka klara sig själv.

En långsiktig lösning på orättvisor

I föreliggande pjäs utvecklas detta till ett behov att handla kollektivt, att organisera sig och att kämpa enade. Det rör sig inte längre om att lösa problemet med att försöka överleva dag för dag, utan om att kämpa för ett långsiktigt och klart mål: att eliminera den enas utsugning av den andra, grunden för det kapitalistiska samhället.

Farsformen gör succé

Farsformen gjorde succé bland arbetama och förorsakade hysteriska reaktioner hos borgarna. Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen.

Samtal med Dario Fo

CARLO BARSOTTI: Varför använder ni farsformen för att utveckla temat i Vi betalar inte, vi betalar inte!?

DARIO FO: I vårt arbete som »vulgära» gycklare, som gycklarna kallades på medeltiden, har vi framför allt valt farsen som är den teaterform som folket uppfann »för att med vass tunga sticka hål på den stinkande säck som är den borgerliga kulturen». Dessutom är vi övertygade om att det högsta uttrycket för ifrågasättande finns just i skrattet, i det groteska hos satiren.

CB: Kan du förklara litet närmare vad du menar med det här »skrattet» som ni skapar?

DF: Först och främst är det ett skratt som exploderar, men som också lämnar en bitter eftersmak, eftersom det är bundet till en verklighet. Vi får inte folk att skratta för att de typer som vi för fram på scenen är sympatiska eller klumpiga eller löjliga. Vi gör inte ens karikatyrer av poliserna, för det är situationen som ska skapa paradoxen. Man angriper inte systemet eller polisen genom att framställa poliserna som enfaldiga och dumma och arbetarna som duktiga och intelligenta. Jag menar, den som har makten är inte dum, annars hade han den inte. På grund av detta utvecklar vi farsen i en situationsteater, d v s på ett sätt som är bundet till den episka teatern, där det inte är personerna som för fram föreställningen utan situationen, teatermaskineriet. Händelserna bestämmer utvecklingen och kanaliserar den och personerna som blir indragna i den situation som skapas, är de kugghjul som får maskineriet att röra sig och bli funktionellt.

CB: Du talar ofta om kollektiv teater och det är förstås inte bara för att ni i gruppen är ett kollektiv. Jag menar, vad finns det för kollektivt i produkten, i det här fallet i Vi betalar inte, vi betalar inte!?

DF: Allt. Dessa två familjer ingår i ett kollektivt drama liksom tusentals andra. De tillhör en klass, arbetarklassen. Deras främsta problem ligger inte på det personliga planet. Det är proletariatets problem att överleva och kämpa. Och detta gör att vi inte är upptagna av det drama som föds ur den enskilda individen, ur hans privata och individuella problem i förhållandet till andra, utan tvärtom av allas problem i ett kollektivt drama, problem som kommer fram och exploderar i en dialektisk konflikt ur situationer i allas förhållanden. För oss innebär detta klassteater, inte interklassistisk teater.

CB: Du säger alltid: »För oss betyder detta, detta gör att vi etc.» Jag skulle vilja veta?

DF: Ja, ja, jag förstår, jag förstår, du menar att det är jag som skriver texten etc. Ja, det är sant att utformandet av texten bara ska tillskrivas mig, men från läsningen av det första utkastet till iscensättningen har texten diskuterats flera gånger, inte bara med kollektivet utan också, och framför allt med grupper av arbetare och avantgarde från de olika fabrikerna i Milano, som kom i stort antal till våra möten om texten. Och som följd av debatterna insåg vi att vissa scener skulle utformas på ett annat sätt. Den verkligt konstruktiva kritiken från kamrater har t ex övertygat oss om att hela slutet skulle skrivas om. Vi tycker att detta är ett riktigt sätt att göra kollektiv teater på.

November 1976