Mjukare spärrar, hårdare handskar?

Klämspärrarna fixas till – men sen då?

”SL får backa, färre behöver skada sig i klämspärrar och det blir lättare att planka? Men det är ju tre önskningar på en gång!” Detta var vår spontana reaktion när vi läste om  SL:s beslut att ändra på spärrsystemet. Trots den hårda – och felaktiga! – retoriken om att det är trafikanternas eget fel så såg de alltså ingen annan lösning än att minska på spärrvåldet. Vi hoppas att vårt skyddsstopp bidrog till förändringen!

Är problemet borta då? Tyvärr inte. Det verkar finnas ett konsensus bland politiker att klämspärrar måste ersättas av hårdare kontroller och mer våldsbefogenheter. I Berlin finns det inga spärrar och där fungerar det bra, är en vanlig uppfattning bland rödgröna politiker (de borgerliga har fortfarande inte ens accepterat att klämspärrarna misslyckats).

Bättre i Berlin?

Men hur bra är det i Berlin då? Det är sant att spärrar saknas, och priserna är något lägre än i Stockholm. Lönerna är dock väldigt låga i jämförelse och arbetslösheten hög. Istället för spärrar är det hårda kontroller som gäller, och den som inte kan betala hamnar i fängelse. Under 2011 sattes 1269 personer bakom svenska gardiner (”hinter schwedischen Gardinen” som fängelse kallas på tyska). Varje fånge kostar 250 euro per dag och det skulle alltså räcka till tre månadskort (a 77 euro). Per dag. Och det enda brott dessa människor gjort är att vilja ta sig runt i sin stad: till arbeten, skolor, vänner och nöjen.

Det riktiga problemet – och lösningen

Oavsett om vi pratar om klämspärrarna i Stockholm eller plankarfängelset i Berlin så är konflikten densamma. Idén om att kollektivtrafiken är till för alla ställs mot avgiftstrycket, avgiftssamhället och föreställningen om att en hemlös ska betala lika mycket som en miljonär.